...vad hände sen? Jag ville prata och fundera kring kvinnor, makt, ledarskap och glastak. Jag ville diskutera och vrida och vända på fördomar, roller, om att vara född med silversked i munnen och om att bryta makten. Men så blev det kanske inte just den kvällen. Men det gör ingenting, för det kommer ännu många fler tillfällen att fundera.
Eva Biudet. Taget med mobiltelefon, sorry.
Jag hamnade vid ett tillfälle i en diskussionsgrupp med Eva Biudet. Hon är en fascinerande, stark kvinna som det är svårt att inte gilla. Dessutom bjöd hon på choko med hennes ansikte på.
Ekvilita höll en suverän workshop där vi fick reflektera över våra roller och var någonstans på spelplanen som vi stod. Om man är född med silversked i munnen har man då ett större ansvar i samhället? Har man större möjligheter att påverka? Bör man vara mer ödmjuk än andra? Saknar man sympati och har svårt att verkligen förstå andras misär? Temat var ju den multikulturella kvinnan och gripande historier om överlevnad berättades.
Jag tänker inte redogöra för alla funderingar, men en sak som jag tog med mig hem var vi bör lägga märke till våra roller och andras. Det är frigörande. Ibland måste man byta roller för att förstå.
Trakteringen var fin.
En parentes, som dock gav mig lite av en aha-upplevelse, var ett kort omnämnade om att vi inte ska behandla vår partner strängare än andra. Inte förväntar vi oss att t.ex. vår vän eller kollega ska kunna räkna ut vad vi vill ha, tänker eller känner. Ibland ställer vi orimliga krav på den som står oss närmast. Visserligen känner vår partner oss också bäst, men läsa tankar kan han/hon väl ändå inte.
EDIT (igen): med vad som hände sen, menade jag efter semi. Under semit talade vi just om dessa saker och jag ville fortsätta.
Till en bild från utställningen på Loftet.
Jag hamnade vid ett tillfälle i en diskussionsgrupp med Eva Biudet. Hon är en fascinerande, stark kvinna som det är svårt att inte gilla. Dessutom bjöd hon på choko med hennes ansikte på.
Ekvilita höll en suverän workshop där vi fick reflektera över våra roller och var någonstans på spelplanen som vi stod. Om man är född med silversked i munnen har man då ett större ansvar i samhället? Har man större möjligheter att påverka? Bör man vara mer ödmjuk än andra? Saknar man sympati och har svårt att verkligen förstå andras misär? Temat var ju den multikulturella kvinnan och gripande historier om överlevnad berättades.
Jag tänker inte redogöra för alla funderingar, men en sak som jag tog med mig hem var vi bör lägga märke till våra roller och andras. Det är frigörande. Ibland måste man byta roller för att förstå.
Trakteringen var fin.
En parentes, som dock gav mig lite av en aha-upplevelse, var ett kort omnämnade om att vi inte ska behandla vår partner strängare än andra. Inte förväntar vi oss att t.ex. vår vän eller kollega ska kunna räkna ut vad vi vill ha, tänker eller känner. Ibland ställer vi orimliga krav på den som står oss närmast. Visserligen känner vår partner oss också bäst, men läsa tankar kan han/hon väl ändå inte.
EDIT (igen): med vad som hände sen, menade jag efter semi. Under semit talade vi just om dessa saker och jag ville fortsätta.
Till en bild från utställningen på Loftet.
Kommentarer