Tankar i gryningen

Solen går upp över Helsingfors lite före klockan sex och jag sitter här på morgontåget med destinationen Vasa. En stor kopp kaffe och en av mammas hemlagade sockermunkar har skringrat den mest akuta tröttheten. Jag åker hemifrån hemåt. Jag älskar mina hemknutar och familj och samtidigt älskar jag mina nya hemknutar och min andra familj. Men att slitas mellan två ställen är kanske ändå bättre än att inte känna sig hemma någonstans alls.

Så, nu var man trettio år gammal då. Gammal. Gammal? Nåja, inte känner jag mig speciellt annorlunda eller så mycket lyckligare än igår. Det lär ju nog dock bara bli bättre. Jag kan inte ens säga att jag skulle känna mig speciellt lycklig just nu, men det kan ju också bero på den arla morgonstunden. Jag är inte direkt känd för mitt sprittande morgonhumör 

Eller så är det lite åldersångest. Jag är inte rädd för att bli gammal. Åldern stör mig inte, tvärtom ger den mig mer pondus, trovärdighet och erfarenhet. Man kan kanske slappna av i sin vuxenhet lite mer nu och man behöver inte försöka övertyga omgivningen om att man inte längre är en flicksnärt. Men det handlar mer om det jag tror att jag skulle vilja göra och ha gjort när ett viss antal år har passerat. Som om tiden rinner iväg och ut. Men turligt nog behöver man inte vara lycklig hela tiden. Tiden räcker väl nog, eventuellt, kanske till i alla fall.

Under helgen fick jag många fina stunder av lycka
och glada och goda människor som gjorde mig lycklig. Och jag vet att den främsta och bästa lyckan ska komma inifrån en själv, men det hjälper nog  en bra bit på vägen om man också har många fina typer omkring sig.

Kommentarer

Linda i Berlinh sa…
Åldersångest hör nog lite till tror jag. Fast det är ju bättre att inte ha det tror jag, jag tror att man mår bättre av att bara acceptera sig som man är. Min svärmor säger alltid när hon fyller år att hon inte är ett år äldre utan har ett år mer erfarenheter.
Jag gillar det din svärmor säger. Och det du säger om att man mår bra av att acceptera sig som man är. Ibland måste man dock lite reflektera och fundera (och angsta) för att utvärdera och komma framåt.
Precis! Ibland behöver man bara få älta, gråta ut och sen gå vidare :) Det gjorde jag igår ;)