Nov 8, 2017

Landet vs. stan 2-0


Jag har tillbringat två dagar och en hotellnatt i Helsingfors på arbetsresa. Folk har myllrat fram på gatorna i morgonrusningen, språvagnar har rullat förbi med ett trivsamt dovt muller och enstaka gälla, skarpa gnissel, gatumusikanters trudeluttar har blandats med trafikens sus och det har varit ljus, ljud och människor överallt. Man kan kanske kalla det en puls, en stadspuls. En stadig puls som bultar kraftigt, målmedvetet och ärligt talat irriterande ljudligt, i mitt tycke.

För några veckor sen vandrade jag i skymningen genom Vasa och glodde, eeh jag menar, råka kasta ett hastigt icke-spionerande-eller-övernyfiket-öga in genom rutorna där lampskenet lyste så gemtytligt i fönster efter fönster, i höghus efter höghus, som alla tornade upp mot den blåsvarta himlen. Jag valde rutter via brandgatorna för att undvika det värsta trafikdånet.

Jag funderade, såsom man gör när man får en bråkdels inblick i någons hem, vem som måntro bor där, om hen bott där länge, vad hen gör där inne och måhända hur hen trivs. Stadsborna jag mötte på Helsingfors gator verkade så hemmastadda, säkra på sin sak och rutt och kanske en gnutta mer världsvan än mig (som rest ensam runt i Asien). 

Jag måste medge, det finns en tjusning med pulsen i en stad. Jag kan känna att man är med där det händer, att man är del av någonting, men exakt vad detta någonting är kan jag inte sätta fingret på men jag vet att det är någonting bra och förmodligen coolt. Vackra hus i kvarter med karaktär, som berättar nåt om vem du är och vart du hör hemma. Det finns så många möjligheter i en stad, så mycket liv, små många potentiella möten, så mycket variation, så mycket allt. Förutom lugn?

Förut kunde jag ibland drabbas av en längtan att få bo i till exempel främre Tölö i en smart, energieffektiv och personligt loppisinredd tvåa eller trea. Ha världen framför mina fötter, eller i alla fall ett stenkast utanför min ytterdörr. Att världvant kasta mig ut genom dörren ut på gatan och hoppa på spårvagnen utan att behöva tänka på vilken jäkla linje som tar mig dit jag vill. Att gå på gatorna och känna till kvarterskrogen och alla små butiker i närheten. Cykla iväg till parken och ta en eftermiddagpicknick med öl i kvällssolen med mina polare. Om fiilisen är rätt drar vi kanske vidare till nån uteservering där konst pryder de mest oväntade ställen och musiken är skön, god och ny.

Nåt har ändrats, kanske med åldern eller kanske med att jag blir allt mer känslig för vad som finns i min omgivnig. Stadens myller är fortfarande fascinerande och vacker på sitt eget sätt, men den gör mig också trött. Prioriteringarna av tid och liv som speglas i stadsbornas sätt att gå, klä sig, de dinglande shoppingkassarna och de snabba rycken gör mig trött.
Jag vet att det är en översittarattityd som skiner igenom nu, men jag funderar hur lycklig man riktigt kan vara utan att få andas frisk luft, vara och vandra i tystnad och vila blicken i naturen med jämna - ofta! - mellanrum. Jag vet förstås också att det som gör gott åt mig inte behöver vara någon annans goda medicin och att vi är ju alla olika. 

Jag kan ändå inte riktigt förstå hur någon står ut att ständigt leva i ett ljus- och ljudinferno, som staden ter sig i mina ögon. Jag vill helst bo där vägbelysningen är bortom synhåll och endast stjärnorna lyser upp himlen om kvällen. Jag känner obehag när jag i stadsbilden ser alla reklamer och butiker som skriker om att konsumera mera, mera, mera. Ute på landet kan jag välja bort dessa budskap genom att stänga TVn och tidningen. Stora, höga hus som måhända är vackra, men ändå känns så begränsade, små och instängda. Hur litet det egna utrymmet verkar vara i staden i jämförelse med den egna gården, sandvägarna, skogsstigarna och den öppna himlen på landet. Det är min subjektiva känsla och jag är bombsäker på att de som bor i staden och älskar det knappast håller med mig.

Det jag vill säga är alltså, att stadens puls har mist sin tjusning. Den har mist sin tjusning säkert redan för länge sen, men det blev så tydligt härom dagen när Helsingfors inte var så inbjudande och lockande till flyktiga flyttdrömmar som den brukar vara. Landelivet må vara mer otillgängligt, folktomt, mindre dymaniskt och pulserande, mörkt och svårt om vintern, men landelivet vinner ändå mitt hjärta alla gånger.

Om nån undrar över rubriken och varför ställningen är 2-0, så kan jag berätta att jag har skrivit om landet vs. staden en gång förut. Ni kan ju klicka HÄR för att läsa hur den duellen utföll. Jag kan tipsa om att det är en riktigt solskenhistoria.


Nov 1, 2017

Att arbeta mindre och leva mera

Frost i gräset. Lövlösa, kala träd med stora klasar av illröda rönnbär. Det krasar när löven och det grönbruna gräset pressas ner under mina skor. Garagedörren gnisslar som dörren till ett gammalt spökhus när jag rycker upp den. Min varma andedräkt ångar i den kalla morgonluften. Aah, höst.

Jag vrider om nyckeln i billåset och kör iväg mot stan. Rimfrost och kala åkrar. Mörkgrön, tyst granskog omfamnar den slingrande vägen ut ur byn. När jag kommer till den långa bron öppnar ljuset och havet upp sig. Himlen färgas guld och rosa av morgonsolen och hela färgspektaklet speglar sig i det ännu isfria vattnet. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som får bo en på så vacker plats. Tänker på hur det skulle vara att ta den här dagen till vara på ett bättre sätt - andas och känna frisk, kall luft mot huden - än att betrakta den genom bilens rutor, senare kontorets fönster.

Jag harmar mig över att jag måste spendera hela den här dagen inne på ett kontor. Komma hem när solen igen hänger över skogslinjen och försvinner bortom synhåll just när jag hunnit packa upp väskan och bytt om till hemmakläder.

Jag jobbar för länge tycker jag. För mycket. Och det anses vara helt normalt. Att jobba fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen är helt normalt påstås det. Lägg därtill på arbetsresor från en halv timme till en timme. Likså att tycka att man arbetar för mycket, det anses också vara normalt. Vi är alla till brädden sysselsatta och upptagna. Helt normalt. Lite stress hör bara vardagen till. Arbetar vi inte, så snurrar inte heller samhället, ekonomin, handeln. Förutom för dem som inte har jobb alls. Vilken är deras roll? Varför jobbar en del för mycket och andra har inget alls att sysselsätta sig med?

Jag är trött på att snurra hjulet. Inte fysiskt eller mentalt trött som jag var i våras, utan mer trött som i att måttet är rågat. Jag är inte längre speciellt intresserad av att spela enligt gemesamma spelregler. Jag har också hittat allt fler som inte heller vill leka tillväxtsamhällets tröttsamma evighetslek.

Bevisligen fungerar det inte ens. Att allt färre jobbar allt mer gynnar varken samhället, arbetsgivaren eller individen. "Forskning har helt tydligt visat att förlängd arbetstid inte korrelerar med ökad produktivitet." skriver man i Yles artikel om det nya konkurrenskraftsavtalet i Finland.

Så jag gör ännu ett litet steg för att kliva ut ur ekorrhjulet och försöker få farten på hjulet att sakta ner ens lite grann. Jag ber om att få jobba mindre, för att kunna förverkliga mer av annat. Få se om det går vägen, om jag blir kreativare och lyckligare. Eller om det krävs nåt ännu mer drastiskt. Det får vi se.
 
Omställning händer ändå sällan i ett enda stort slag. Istället är det en handling där, en tanke här och ett samtal och känsla av sammanhang med någon annan. Man gör ett trevande försök till förändring, nåt litet som kanske känns nästan meningslöst litet, men såklart spelar det ändå en roll, om än hur liten.

Mitt främsta råd till andra som går och tänker i samma banor är att börja prata om det. Genom att sätta ord på det du vill och prata med andra om att t.ex. jobba deltid, börja med nåt annat, byta bransch, gå en utbildning, sakta ner, lämna bort eller starta nytt så blir det plötsligt så mycket mer verkligt. Det finns inte längre där bara i ditt huvud. Det börjar manifestera sig, som man skulle uttrycka det i humm-flumm-hippi-kretsar. Man behöver inte fläka ut sina innersta drömmar åt höger och vänster till alla som kommer i ens väg, men ändå, passa på ta tillfället i akt när man har en passlig muntur.

Plötsligt så råkar du till och med prata med rätt människa, någon som kan hjälpa dig eller som rentav tänker likadant!


Oct 19, 2017

Saker som skaver, men tur är ju inte livet så allvarligt

Livet är inte att tas på för stort allvar. Tjolahoppsan hej. Därför varvar jag mina informativa inlägg om naturens skafferi med lite darvel. Tömma hjärnkontoret och låta tangenterna smattra direkt från det avgrunddjup till själ som hyser min innersta aggresioner.

Darvlet handlar idag alltså om saker om irriterar mig:
  • blåa ljusdekorationer utomhus. I neon. Speciellt sådana som blinkar. Det börjar bli aktuellt nu i snart julbelysningstider. Ve och fasa.

  • vurmande för allt rikssvenskt. Sådana människor som påstår att svenskarna gör överlägset bättre musik, TV, politik, design, teater och latten än vad vi gör i Finland och i samma andetag bekänner att hen knappt känner till dito i Finland (undantaget vanligtvis kaffet dock). Det provocerar mig o-e-r-h-ö-r-t när en finländsk, okej vem försöker jag lura, en österbottning proklamerar att hen identifierar sig mer med svensk kultur och än finländsk. Ofta nämner hen i samma mening att hen ändå är stolt finlandssvensk. Saaaay whut? Mitt råd är öppna TV-tablån, gå på teater eller läs en finlandssvensk - eller finsk! - bok och ta en titt på kulturen du lever i. Eller flytta. Hmpf. Hhhhmmmmmpppppfff!

  • skönhets- och modebloggar. Jag förstår på ett logiskt plan att man kan tycka att det är intressant och vackert att experimentera med smink och kläder, men själv hinner jag bara läsa "skönheeee..." innan tankarna redan imploderat och ögonen börjat dingla ut från huvudet av tristess och äckel över konsumtionen i världen. Jaaja, litepikulite överdrivet då förstås. Men bara lite.

  • felanvända uttryck och språkfel, såsom när folk som skriver "skryta på [sig själv]" istället för det korrekta "skryta OM någonting". När folk "gråter krokodiltårar" för att de är bittra över någonting, istället för i uttryckets egentliga betydelse fejka ledsamhet (ty krokodiler kan ej gråta). När "man slåss mot vindkvarnar" och tror att man kämpar i motvind, men i uttryckets egentliga betydelse kämpar med hjärnspöken och inbillade fiender. Till och med journalister gör dessa fel! Argargurghurgh, jag tuggar fradga är jag ser sånt. Pest i gommen och hårddiskdöd önskar jag människorna som gör sig skyldiga till detta.    
*tar ett djupt andetag och samlar mig*
  • gröna ljusdekorationer utomhus. I neon. Speciellt sådana som blinkar.

  • röda ljusdekorationer utomhus. I neon. Ännu mer sådana som blinkar. Inte pest- och hårddiskdödirriterande dock.

Kuriosa: kombon av blå-grön-röda ljus är riktigt fina, så länge de inte skiftar i neon (och blinkar). En lugn färgexplosion får mig att tänka på en romantiserad bild av tivolin från förr. Och så gillar jag ju julbelysning så där överlag. Mysigt värre.

That's all folks. För i övrigt är jag ju snäll och gosig som en kattunge, god och givmild, schysst och skön, så länge du inte gråter krokodiltårar på fel sätt...



Oct 15, 2017

Skogens röda guld; lingon, lingon, lingon



Jag plockar ju allt möjligt som kan verka exotiskt och annorlunda, såsom maskros, nässla, rölleka, mjölkört, sprängticka och så vidare. Men just nu dignar ju skogarna av ett av våra mest vanliga bär; lingonet! 


Bästa stället att bonga lingon är på kalhyggen som avverkats för nåt eller några år sedan. Det ska vara öppet och ljust, gärna ganska torr mark. På sommaren växer där ofta hallon, men på höstkanten finns stora, saftiga dungar av lingon på kalhyggena. 

Moss- och lingonbeklädda stenar och stubbar har de största ansamlingar med bär. Längs med marken växer oftast mindre bär. Men storlek är ju inte allt här i världen, sägs det. 




Lingon innehåller en del mineraler och vitaminer (A, olika B-vitaminer, E, C, kalcium, järn, magnesium), men lägre halter C-vitamin än andra skogsbär. Lingon är alltså ett bra bär, men kan kanske inte riktigt mäta sig med Nordens superbär nr. 1: blåbäret som är en riktig antioxidantbomb.

Det lönar sig ändå att äta lingon. Det gör nämligen gott för immunförsvaret genom att lingonets fenoler och ellagssyror påverkar tarmens bakteristam på ett positivt sätt. Dessutom är dom lätta att plocka och finns i mängd och massor helt gratis ute i skogarna!


Vad ska man göra med lingonen då? Lättaste sättet är att slänga i 1/2-1 dl frusna lingon i morgongröten nu som då tycker jag. Lingonen smälter snabbt i den varma gröten. Blanda i en sked kokosolja, lite nässelfrön och lite houng eller granskottssirap och du har den perfekta morgongröten. En snabb växling från fruset till ofruset bevarar också mer vitaminer än en långsam upptidning. 

En barndomsfavorit är vispgröt gjort på lingon. Foodly.fi har goda recepet på just vispgröt med råsaft. Jag associerar vipsgröt speciellt mycket med min mormor. Jag och min syster sköttes nämligen dagtid av mormor när vi var små. Som den snälla mormor som hon är så kokade hon alltid vår favoritgröt till oss. Problemet var bara det att min systers favoritgröt var "vitgröt" (mannagrynsgröt eller maizenagröt, jag minns inte riktigt) och min favorit var "rödgröt" (vispgröt). Kalla oss bortskämda eller bara väldigt älskade, men ofta satt vi där med olika färgs gröt i våra tallrikar. 


Foto: Daniel Nissén

Oct 5, 2017

En litet tips bara: Framtidsveckan är på gång



Idag kommer Farbror Grön till våra hoods här i Österbotten. Wohooo! Hans föreläsning är en del av Framtidsveckan som Korsholms vuxeninstitut håller i trådarna för. Det är lite av en fortsättning på Transition Week om omställning till ett hållbarare liv som Slow Food Ostrobothnia ordnade förra året tillsammans med en massa folk.

Enklare, enklare, enklare liv. Det är vad jag - och många andra - drömmer om. Jag föreställer mig att kunna odla egen mat lätt och tillsammas är en del av det livet.

I förrgår deltog jag i en annan Framtidsvecka-föreläsning: Hönseri för nybörjare med Maria Österåker. Nu ska det banne mig bli höns! Eh, öh, eller nästa sommar.

Sep 24, 2017

Dags att plocka nässelfrö



Nu i september är det dags att plocka nässelfrön. När färgen på nässlans frön börjar skifta från grönt till brunt/gult börjar tiden vara inne för att samla in fröna.

Varför ska man plocka nässelfrön, undrar kanske någon. Nässelfrön ska ju ge upphov till en ny nässelplanta och är därför fullpackade med godheter och "byggstenar". Fröna innehåller givetvis det mesta som även nässelbladen innehåller, dvs. järn, kalcium, C-vitamin, D-vitamin, A-vitamin, karoten, magnesium med mera. 

Därutöver innehåller nässelfröna essentiella fettsyror och E-vitamin samt ett hormonliknande ämne fytoöstrogen (växtämne som liknar kroppens östrogen, bra för både kvinnor och män) och ämnen som blockerar bildning av hormonet DHT (dihydrotestosteron) som t.ex. kan orsaka skallighet. 

Kort sagt har nässelfrön en uppiggande effekt t.ex. mot vintertrötthet eller under stressiga perioder. Nässelfrön stöder nämligen binjurarna, som ju vid övertrötthet och utmattning behöver extra stöd. Eftersom nässelfrön är så kraftiga behöver man bara en tesked (kvinnor) eller matsked (män) om dagen. 




Att plocka nässelfrön är enkelt. Sätt rena handskar på händerna - gärna dubbelt lager för att undvika att det pickar i händerna i några dagar efteråt - och dra loss frötopparna genom att lägga stammen mellan två fingrar. Dra uppåt så fröna hamnar i handen. Ta inte trädgårdshandskarna som du petat i jorden med, för då blir fröna smutsiga. 

Det finns både hon- och hanblommor på nässlan och man kan särskilja dem genom att honblommorna har stora hängande fröklasar och hanblommorna har magra stående fröklasar. Jag tycker själv det är ganska svårt att se skillnad på dem, eftersom jag ärligt talat egentligen inte är så brydd i om jag plockar hon- eller hanblommor. De innehåller något olika ämnen, men plockar man (nästan) allt man ser så slipper man fundera om man fått med allt man behöver. 


En del blad och kryp kommer ju oundvikligen med i skörden, men det silar man lätt bort när fröna fått torka. Mer om efterbehandlingen i ett senare inlägg. Nu ut och plocka! Marsch, marsch!

Foto: Daniel Nissén

Sep 14, 2017

Att vända blicken utåt eller åtminstone glutta lite ditåt


Hejsan, hoppsan, se där! Jaaaamen där var den ju! Den där lusten att skriva. Den där längtan efter att rikta blicken utåt och att ta kontakt med världen utanför min egen bubbla igen. Se där. Den var inte död.

Ända sedan jag gick på en kurs i omställning i vårvintras kände jag att jag måste blicka mer inåt än utåt. Det var inte uttalat och det tog en stund - okej, väldigt länge - innan jag fattade vad som höll på att hända. Jag drog mig försiktigt tillbaka, vilade i min egen tysthet och i sysslor på gården, i trädgårdslandet och i samlandet av vilda växter. Jag var ingalunda osocial, opratsam eller oaktiv, utan tvärtom var våren och sommaren intensiv med mycket samlande, kurser och jobb samt häng med vänner och att vara nykär i pojkvännen (numera sambo).

Skillnaden var bara att jag befattade mig mindre med att förbättra världen därute och med att rikta min uppmärksam på att informera, delta, diskutera och känna samhörighet med diverse kloka grupper och människor. Istället kändes det mest angeläget att få förbättra och njuta av min egen närmaste värld, min närmiljö, mina närmaste. Det var skönt att syssla med mina egna saker, tänka egna tankar och göra upp och förverkliga mina egna planer, inte andras. Jag var kanske helt enkelt trött på att interagera.

Världen där ute förändras så långsamt och det minsta - eller enda - jag kunde göra var att följa Michael Jacksons lyrik: I'm starting with the man in the mirror... 

Fast ibland gjorde jag inte det heller. Istället drack jag rödvin med god mat och satt och pratade om stort och litet sent in på kvällen eller dansade vals i yllesockor i matsalen mitt i natten eller funderade länge på om jag vill ha den svarta eller den blommiga klänningen idag.

De senaste veckorna har det dock börjat pirra lite i skrivarfingrarna. Blicken flackar iväg från den egna navel och jag gluttar lite uppåt och utåt. Få se var vi landar.


För övrigt kan jag berätta att jag fortfarande är vansinnigt kär i mannen som tagit dessa bilder. Eller det stämmer inte. Vansinnigt kär räcker inte som beskrivning. Men i varje fall, jag älskar ju honom för mycket mer än hans fotograferingsfärdigheter, men tusan, nu är jag glad över den skickligheten också. 

Jun 24, 2017

Ojdå

Det där med comeback gick ju inte speciellt bra. Heh. Oops. Ojdå. Det finns många idéer och foton till inlägg som aldrig blev skrivna och nu har stunden redan passerat.

Det har varit roliga kurser i Naturens skafferi, insamling av vilda växter, en utbildning i vilda växter som gett mig "papper" på det jag redan hållt på med, sena kvällar, långa chattar, lite pendlande, en vernissage, ett nytt trädgårdsland, en ny förening "Hållbart Österbotten", transitiontänk och mycket mer.

Nu är jag nyss hemkommen från midsommarfirande med mina guldkorn till vänner. Och snart loggar jag ut för att ta semester.

Därför får ni istället en liten bildkavalkad som plåster på såret för min oförklarade frånvaro. I och för sig mobilbilder, så plåstret kan väl jämföras med ett beige Prikka istället för ett med Mumin på. Oh well, ha det gott i sommar"värmen"! Jag lovar att blogga mer "snart"...

....mwuhahhahhahha..!

Apr 20, 2017

Overshoot Day 2017 Finland


När världen är så här vacker som den bara kan vara en sen sommarkväll i juni så kan jag inte tro på, inte greppa, inte föreställa mig att någon skulle vilja förstöra den. Jag minns när jag stod där och suckade och log och bara kände en sådan enorm kärlek och ödmjukhet inför livet och moder jord. Eller tja, kärlek för allt annat än myggorna som bet sönder mig. Jag kände att hoppet inte ännu var ute för oss som människor, eller i alla fall inte för jorden.

Men det handlar väl knappast om ren och skär illvilja eller aptit för förstörelse att jorden ser ut som den gör, utan snarare om världsbubblor, systemfel och ignorans (och kanske lite lättja).

För ungefär en vecka sedan har vi finländare änvänt upp "vår del" av världen resurser, nämare sagt redan den 3:e april inföll den så kallade "Overshoot Day". Naturskafferiet som skulle räcka ett år förbrukade vi på tre futtiga månader. Ganska otroligt. Ganska ledsamt. Ganska förargande även att förra året räknade man med 18 april för Finlands del. Globlat sett infaller dagen i början av augusti.

Här är en ledartext i Sydin som pedagogiskt och tydligt beskriver vad det handlar om. Skribenten lyfter även upp nåt som "Overshoot Day" ofta kritiseras för: verklighetsförankringen. Resurserna tar ju inte de facto slut, utan vi fortsätter konsumera och leva som vanligt likväl. Dagen är knuten till en teoretisk tanke som förvisso generaliserar vår konsumtion, men samtidigt pekar med hela handen att världen är ur balans.

Det finns rörelser som försöker ändra på och stoppa detta vansinne och en av dessa är t.ex. omställningsgruppen TasausKohtuusPaja som i början av april gick ut med en uppmaning att vi ska försöka förskjuta "Overshoot Day" framåt. Olika aktioner ordnades 12.4 såsom tankeväckande och inspirerande filmstunder, bokbord om ekoskulden på bibliotek, diskussiontillfällen och så vidare för att uppmärksamma folk om problemen med överkonsumtion.

Den internationella Omställningsrörelsen finns även lokalt här i Österbotten i olika uppsättningar, men eftersom vi ännu ligger i startgroparna så blev det inget program detta år. Istället mårar vi åpå* med jordnära saker såsom fröodlingar, surdeg, pilkorgsbindning och så vidare. Inte så mycket låda, mer verkstad. Just nu passar det mig utmärkt.

Jag är i ett mårar åpå skede i min kamp och strävan för ett hållbart liv. Ibland är det stora visioner och vidsträcka samarbete som gäller, men just nu längtar mina händer bara efter att få gräva ner sig i myllan och koncentrera mig på mitt, helst i en liten krets av likasinnade.

Bubblans trygghet och vila är där jag vill att min låga ska glöda just nu. Diskussionerna, samtalen och det utåtriktade och brinnande engagemanget får komma tillbaka igen när det kommer. Vilket det säkert snart gör igen! Om mitt mantra tidigare varit "I let go of all things that no longer serve me" skulle jag nu säga att det är "Go with the flow" som gäller.


* när man måra åpå fortsätter man göra det som man alltid har gjort, i sakta mak, oförtrutet, sådär som årstiderna gör, och noroviruset och tidningen Kuriren.

Apr 18, 2017

Att färga påskägg naturligt med lök, blåbär och rödkål





Att färga ägg med naturliga ingredienser som lök, blåbär och rödkål är ett enkelt och roligt sätt att piffa upp äggen till påsk. Jag inser ju att jag misslyckats med tajmingen här lite grann i och med att påskhelgen redan kommit och gått. Men sätt tipset bakom örat tills nästa år eller muntra upp en vanlig gråmulen onsdagsfrukost eller lyxa till lördagsbrunchen med några färggranna ägg.

Gul lök ger en guldbrun färg redan efter en halv timme och efter det blir färgen allt mer gulbrun som på bilden. Blåbär ger en stilig matt gråblå färg. Rödkål ger en mer intensiv blå färg. Jag hade mina att dra över natten.


Gör så här:


1. 
Blås ur äggen eller koka dem hela, beroende på om du vill ha dem som mer långvariga dekorationer eller om du bara vill piffa upp frukosten.



2. a
Koka upp vatten, tillsätt valfri råvara och en skvätt (ca. 1 msk) vittvinsvinäger för att färgen ska fästa bättre  och låt småputtra i en halvtimme. Till cirka 1-1,5 L vatten använde jag ca. 2 dl blåbär, en stor gul lök och ca. 2 dl. hackad rödkål. I skillda kastruller då förstås. Man kan också använda någon matsked gurkmeja för gult eller rödbeta för brunt.  Experimentera! Beroende på matprodukten ursprung och färskhet så blir olika resultat. Använd gärna kastrull av rostfritt stål eller dylikt för att undvika missfärning av kökskärlen. 



2. b
Alternativt steg: ska du bara piffa upp äggen till frukost så sätt i äggen i slutskedet av uppkokandet av färgningsråvaran i så många minuter som du vill koka äggen, men låt dem även gärna ligga i vattenbadet en kvart eller halvtimme minst för ändå få lite färg på äggen.



3.
Alternativt steg:  sila bort bären, kålen och löken när vätskan svalnat lite. Lämnar man i resterna kan det bli slumpmässiga mönster och "marmoreringar" på skalet, men vill man ha en jämn och slät färgyta ska man sila bort resterna. 



4.
Låt äggen dra i färgningsvattnet i minst en timme men gärna längre beroende på vilken färgintensitet du vill ha. 



5. 
Låt torka på t.ex. skärbräde eller annan yta som inte fastnar vid äggskalet (såsom hushållspapper t.ex. kan göra).






Gör inte så här:

- Kladda inte på äggen när de ännu är varma. Färgen kan då lossa som ovan. 

- Värm upp äggen på nytt (för att du inte vill ha kallt frukostägg) i ett vattenbad och tro att färgen ska hålla. Det gör den inte. Mina klarblåa ägg blev ljusblåa.

- Låt inte katten äta upp din frukost.





Lycka till och ha det så kul!

Apr 12, 2017

En comeback med nyheter


Urflåt och försäkta en ödmjuk kvinnas frånvaro från sin egen anspråkslösa blogg. Livet for iväg med mig. Nej, det handlar inte om saltgurkor, utan om fjärilar. Fjärilar som fladdrat i min mage och hjärta. Jag har förälskat mig i en man som jag tycker är alldeles underbar.

Det har gått snabbt, fortare än jag tänkt, men det känns så bra och så ska man ju inte tänka för mycket. Bara efter några veckor kändes det så rätt och samtidigt kände jag mig nästan lite dum. Här hade jag gått omkring och funderat över hur det egentligen ska kännas efter att man en gång förlorat allt, men ändå sedan så småningom förstås helnat och vill älska igen. Jag har funderat över varför jag inte kände tillräckligt. Funderat över möten som kändes bra, men ändå, nåt skavde eller fattades. Blev ibland rädd att jag aldrig skulle känna så starkt igen. Tänkte att kanske man inte gör sånt längre efter 20-årsålders stora känslor. Kanske man som "vuxen" är mera måttfull. Man står där med handen i fickan och nickar med huvudet i takt med musiken. Man står där mitt i floden men låter sig inte rinna iväg i strömmens virvlar. Men nu har jag både sträckt upp händerna och runnit iväg. Och det känns ju alldeles härligt!

Det var ju så här det skulle kännas, minns jag nu. Det känner jag nu. Jag älskar det faktum att vi tänkt så många liknande tankar, rört oss i liknande stunder men ändå inte samma, att vi kan diskutera både högt och lågt och länge och att vi båda gillar samma sorts kaffe.

Det kanske är dumt att skriva ut det här och "outa" ett förhållande på det här viset, men helst skulle jag vilja ropa ut min glädje och stolt visa upp att kärleken visst existerar ännu. Men, visst känner jag också en gnutta osäkerhet över att publicera detta inlägg (för tänk om, ja jag vet inte, men om ni tycker att jag är fånig), men vi  måste strunta i det! Det blir ju svårt att på bloggen dölja en ny människa. Speciellt eftersom jag tänkt plocka upp skrivande igen.

Det är dock bråda tider såhär på våren, speciellt i och med att jag har en helt egen och ouppodlad trädgård för första gången! Jag ska skriva mer om det senare. Och mer om omställningsrörelsen som är på gång, mina aspirationer och steg till självhushållning, om att färga ägg med beprövande naturliga ingredienser, om fröodlingar, om att snart tappa björksav, om kurser i naturens skafferi, om recept jag prövat och gillat, om yoga och om honom.

Puss och kram!








Mar 10, 2017

Sneda horisonter och att hantera tid

Ni får tycka vad ni vill om sneda horisonter, småklyschiga livsvisdomar och sånt, de här raderna gav mig ändå god fiilis så jag plitade in dem på en vinterbild från bloggen. Min fredagshälsning till er. Ha det gott!



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...