Oj då. Här sitter jag och är krasslig. När jag vaknade imorse och insåg att jag har stegring och mår lite illa var det med blandad förtjusning och oro som jag ringde upp jobbet och meddelande att jag inte kommer in idag. Skönt att slippa gå till jobbet och ta itu med alla halvfärdiga uppgifter och samtidigt en oro för hur jag nu ska hinna möta veckans deadlines. Skönt med en dag då jag får hänga på soffan hela dagen utan dåligt samvete, men samtidigt är jag inte så sjuk att jag inte skulle kunna diska och fixa lite, så jag har svårt att kasta mig raklång. Sen är det ju förstår inte så kul att vara sjuk och trött i kroppen.
Känns som om det var evigheter sen jag var så sjuk att jag måste vara hemma från jobbet. Det känns lite som en förlust varje gång man är sjuk. Som om man förlorat ett slag. Man har inte tagit hand om kroppen tillräckligt så att den kan värja sig mot infektioner och dylikt. Fast riktigt så enkelt är det ju inte. Ibland har man bara otur.
Känns som om det var evigheter sen jag var så sjuk att jag måste vara hemma från jobbet. Det känns lite som en förlust varje gång man är sjuk. Som om man förlorat ett slag. Man har inte tagit hand om kroppen tillräckligt så att den kan värja sig mot infektioner och dylikt. Fast riktigt så enkelt är det ju inte. Ibland har man bara otur.
Kommentarer
Fast visst är det bäst för både en själv och andra om man är hemma en dag extra och tar hand om sig själv.