Att fasta handla ofta inte bara om att rena kroppen utan ofta är det också ett tillfälle att blicka inåt och reflektera över vanor och val i vardagen. Efter den här fastan har jag inlett en period med mer raw food, men den här gången har jag inte aktivt fastat bort till exempel datortid eller andra (o)vanor. Men under fastan började jag faktiskt fundera på det där med att resa upp i livet. Och det är väl lite det som fastan handlar om, introspektion.
För nåt år sedan var jag tvungen att ta en funderare över vackra människor som får mig att må bra och andra som dränerar en och gör att man förlorar lite gnista varje gång man ses. Efter att jag funderat och tagit lite avstånd kan jag nu titta i backspegeln och säga att det var rätt beslut. Jag mår bättre med mindre taskiga attityder. Det är inte min sak att lyfta sånt som inte vill bli lyft eller stöda utan gensvar av respekt. Kanske blir det måhända ett liv i en bubbla av liksinnade.
Att lämna saker bakom mig går sällan lättvindigt. Ofta sitter jag envist fast, optimistisk i tron om att det nog ännu går att vända. Som med separationen från sambon som ett annat exempel. Man vill ju inte heller vara självisk och bara tänka på hur jag, jag, jag mår och har det, men ibland, då måste man bara släppa taget. Utav respekt för en själv. Men kanske också för den andras bästa? Det är beundransvärt och bra att kämpa, speciellt i motvind och djupa dalar, inte sant? Men är det inte också bra att kunna inse att det är dags gå vidare? Exakt var gränsen går är svår att urskilja, men kanske magkänslan kan vara till hjälp. Men, svårt, det är det alltid.
Det här mantrat ovan har följt mig de senaste månaderna, men jag önskar att jag hört det redan långt tidigare. För det handlar inte om egenvinning och egocentrism, utan om att ge upp tankar och föreställningar om hur nåt har varit och ska fortsätta att vara, om mönster som upprepas men som går att bryta och om att lita på sig själv. Om att ändra på sig själv för att få en (bra) förändring till stånd. Men ändå, jag är rädd för att verka vara självcentrerad och egoistisk. Hur mycket av sig själv ska man offra för andra? Var går gränsen? Finns det ens nån egentlig gräns? Herregud så mycket flum med noll konkreta exempel! F'låt, f'låt.
För nåt år sedan var jag tvungen att ta en funderare över vackra människor som får mig att må bra och andra som dränerar en och gör att man förlorar lite gnista varje gång man ses. Efter att jag funderat och tagit lite avstånd kan jag nu titta i backspegeln och säga att det var rätt beslut. Jag mår bättre med mindre taskiga attityder. Det är inte min sak att lyfta sånt som inte vill bli lyft eller stöda utan gensvar av respekt. Kanske blir det måhända ett liv i en bubbla av liksinnade.
Att lämna saker bakom mig går sällan lättvindigt. Ofta sitter jag envist fast, optimistisk i tron om att det nog ännu går att vända. Som med separationen från sambon som ett annat exempel. Man vill ju inte heller vara självisk och bara tänka på hur jag, jag, jag mår och har det, men ibland, då måste man bara släppa taget. Utav respekt för en själv. Men kanske också för den andras bästa? Det är beundransvärt och bra att kämpa, speciellt i motvind och djupa dalar, inte sant? Men är det inte också bra att kunna inse att det är dags gå vidare? Exakt var gränsen går är svår att urskilja, men kanske magkänslan kan vara till hjälp. Men, svårt, det är det alltid.
I let go of all things that no longer serve me.
Det här mantrat ovan har följt mig de senaste månaderna, men jag önskar att jag hört det redan långt tidigare. För det handlar inte om egenvinning och egocentrism, utan om att ge upp tankar och föreställningar om hur nåt har varit och ska fortsätta att vara, om mönster som upprepas men som går att bryta och om att lita på sig själv. Om att ändra på sig själv för att få en (bra) förändring till stånd. Men ändå, jag är rädd för att verka vara självcentrerad och egoistisk. Hur mycket av sig själv ska man offra för andra? Var går gränsen? Finns det ens nån egentlig gräns? Herregud så mycket flum med noll konkreta exempel! F'låt, f'låt.
Kommentarer
Själv är jag skiträdd för förändringar och också ganska lat så jag måste erkänna att vissa saker har jag gått och irritera mig åt hur länge som helst.
Vill ju inte såra och it takes two to tango så att säga.
Och därför är det inte själviskt att förbättra saker utan faktiskt ganska osjälviskt så behöver inte den andra parten eventuellt göra det. Det gäller pojkvänner och vänner,
Jag har jättesvårt att uttrycka mig för att jag bloggar så sällan så jag hoppas du förstår vad jag menar.
Sköt om dig.
Kram.
Jag har funderat på det där med själviskhet jag också, men kommit fram till att om jag inte mår bra av någonting, oavsett om det är en person eller sak, så har jag rätt att strunta i det. Så att jag mår bra.