Efter en frissakväll hos en arbetskompis ikväll med goda snacks, skumvin, många skratt och en ny frisyr körde jag hem i regnet, tillbaka ut till ingenstans i mörket, hemåt. Regnet smattrade mot rutan och bilplåten och jag lyssnade på dramatisk och tragisk fado från Lissabon. Och jag kände mig lycklig. Blessed. Så skönt att få leva sitt liv. Att kunna köra hem ensam i mörkret, njuta av regnet och ta in musiken. Mysa över hur mycket fint det finns i livet.
Jag försökte vara i nuet och bara njuta av att regnet, mörkret och musiken. Ibland gled tankarna ändå iväg och jag tänkte på alla vackra (och förstås stundvis är vi alla mindre vackra) människor som jag fått träffa på under mina 11 332 dagar på denna jord. För det är ju människorna som gör livet. Och kärleken förstås. Det finns ett överflöd av kärlek, den sinar inte hur mycket du än älskar, så var inte snål med den!
Det känns alltid nu som då som om mitt hjärta fullkomligen rinner över av kärlek. Inte romantisk kärlek, utan kärlek till livet, andra människor - både nära vänner, familj, bekanta och ibland till och med främlingar - naturen, mina katter och så vidare och så vidare. En lycka över att få vara här, vara på väg någonstans, känna att jag har en plats i världen. Känner ni också så nångång? Det känns som om jag skulle ha så mycket att ge, men jag vet inte alltid hur jag ska ge det vidare. Men jag vet att det enda rätta är att älska. Älska livet i alla dess former, i alla dess färger, även de gråa tonerna som inte är så lätta. Ni fattar, lite som en regnbåge. Höhöhö.
Kommentarer