Svårt

Det här är kanske ett sådant där blogginlägg som man borde lämna opublicerat eftersom det blir så personligt. Eller? Nåväl, here goes.

Är det nu som det blir svårt igen? Nu när tårarna torkat, skuggan i hjärtat har lättat och man äntligen börjar våga känna nåt annat än, tja, nån sorts sorg. När det börjar komma in nya personer och man måste förhålla sig till dem och honom och allt på en gång. När vi kanske faktiskt vågar känna nåt för nån annan. Det känns konstigt och bra och motstridigt samtidigt. 

Tidigare var det svårt på ett annat sätt. På ett tålmodigt, utdraget, ledsamt sätt. Man visste liksom att man långsamt, långsamt rörde sig framåt fast riktningen var oklar. Egentligen visste jag att det inte var bråttomt nånstans, ändå våndades jag. Det var svårt. Inte kan det här väl vara svårare?

Inte kan det här väl bli svårare? Nu när jag faktiskt tillåter mig själv släppa taget om försiktigheten.  Ibland känns det förflutna som ett stort ok, som hindrar mig från att göra det jag vill. Måste ta hänsyn, måste fundera om det blir rätt. Men det förflutna finns där oavsett vad jag gör, och jag är ju också tacksam för det samtidigt, så jag ska bara göra det jag vill. När jag tänker på att han också ska göra det han vill, så sticker det först till lite i hjärtat "Känslor för nån annan, hur ska det gå till?", men sen känner jag mig nästan lite lättad vid tanken.

För faktiskt, mest är det faktiskt skönt att på nåt vis äntligen ge sig själv lov att pröva nåt nytt, någon ny. Inte behöva tassa på tå. Otåligt längtar jag efter nytt. Jag intalar mig själv att vem inte spelar så stor roll, bara jag äntligen får känna nåt igen, men i ärlighetens namn så spelar det nog roll. Det blir bara tafatt och lamt annars. Men jag känner att jag ändå vill pröva, jag vill gå lite fel, jag vill ha lösa tyglar.

Det finns ju ändå inget manus. Det värsta har nog redan passerat.